Jag har skrivit två inlägg de senaste dagarna som jag inte postat. Skulle gärna ha gjort det om det inte vore så att människor i min närhet säkert tar illa upp. Det hade varit skönt att kunna få ventilera och diskutera sådant som är viktigt, men utav erfarenhet vet jag att det inte alltid uppskattas. Jag vill inte vara negativ här, men mycket som skett de senaste månaderna i mitt liv har förändrat mycket, på gott och ont. Det gör ont i hjärtat. Jag har ont. Kanske är det myntets baksida. Det tar tid att vänja sig, men samtidigt känns det konstigt att vissa saker helt plötsligt skall bli så annorlunda.
Jag vet att jag skriver i gåtor. Svar på gåtan tas tacksamt emot.
Mitt upp i allt det här känner jag mig stark, och om det är något jag tror på så är det mig själv. Oavsett hur svag jag känner mig vissa dagar, så finns alltid det där jävlaranamat kvar någonstans inom mig. Kanske är det det som gör att jag inte tvekar. Jag ska klara det här, det är bara så. Herregud, jag har levt hela mitt liv så här. Det blev lite värre efter graviditeten, men det är inget som jag kan rå för. Livet kan vara så här och på något sätt gäller det bara att göra det bästa av situationen och inte vara rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar