Jag skriver inte mycket om måendet. Det är med flit. Jag känner inte för att dela med mig så mycket. Det finns mycket jag skulle kunna skriva, men som säkert inte alls passar sig. Jag innesluter och omsluter mina känslor just nu. Som i en kokong. Där bara jag och ensamheten sällskapar. Det är tungt att inse hur livet kan förändras, och att vissa saker sker utan att man vill. Att det som var så starkt plötsligt kan försvagas så mycket.
Väntar fortfarande på min tid, evighetslånga väntelistor gör att det har gått flera veckor sedan jag ringde och sa att jag behöver samtal. Nu vet jag inte säkert. Det var precis det här jag var rädd för. Förnekelse och frånskjutande. Ignorans. Tolerans.
Jag har anställningsintervju på måndag. Eller, jag skulle komma dit och visa upp mig så vi kunde göra ett schema. Åter in i en branch jag trodde var lämnad i det förflutna. Extrajobb är bra. Önskar dock att det hade varit mer pedagogiskt än på ett hotell. Men jag ska inte klaga. Två jobberbjudanden på mindre än en månad - vad är oddsen? Det ena sökte jag i maj och det andra blev jag erbjuden via en kompis. Synd att det var de mest attraktiva (det pedagogiska) som jag var tvungen att avböja. Men det kommer fler chanser. Livet är en chans.
Livet är chansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar